Vad betyder Blänka?

Blänka är ett verb som används för att beskriva när något reflekterar ljus och skiner eller glänser på ett sätt som drar uppmärksamhet till sig. Det kan exempelvis handla om att ett smycke eller en yta ger ifrån sig en skenande eller skimrande effekt.

Exempel på användning

• Hon såg stjärnorna blänka på himlen.
• Det glittrande vattnet fick solen att blänka.
• Smycket hon bar lät hennes hals blänka vackert.
• Glaset på fönstret började blänka i solskenet.
• Skorna på dansgolvet fick golvet att blänka av skons klackar.
• Bilarna på motorvägen fortsatte att blänka i ljuset från gatlyktorna.
• Hennes leende fick hennes ögon att blänka av glädje.
• Lampan i taket lät rummet blänka av ljus.
• Isen på sjön började blänka när solen gick upp.
• Det gnistrande snön fick marken att blänka som diamanter.
• Silvret i besticken fick bordet att blänka av elegans.
• Sminket hon använde fick hennes ansikte att blänka som en stjärna.
• Smycket på brudens finger fick hennes hand att blänka vackert.
• Diademet på prinsessans huvud lät henne blänka som en riktig kunglighet.
• Regnet på marken fick stenarna att blänka som om de var våta.

Synonymer

• Glänsa
• Skimra
• Gnistra
• Skina
• Blanka

Antonymer

• Dunkel
• Matt
• Skymma
• Skymma
• Dimma

Etymologi

Ordet blänka härstammar från fornsvenska blænkia, vilket i sin tur kommer från det forngermanska ordet blank, som betyder skinande eller glänsande. Blänka används för att beskriva när något reflekterar ljus och skiner. Det kan användas både bokstavligt för att beskriva t.ex. metallföremål som skimrar i ljuset, eller mer bildligt för att beskriva något som utmärker sig eller sticker ut på ett positivt sätt.

rob • jävel • dimension • aggressiv • lesion • generation • riggad • intervenera •